Är en kille på 45 år med fru,jag har en tanke på att få med en yngre tjej i sängen. Det skulle vara en sådan häftig upplevelse men det är väl bara sådant man får drömma om. Problem med mig är att jag har en för stor sak mellan benen. Ni killar som klagar på att ni har för liten, var inte otacksamma för det. Ni kan ju i alla fall använda den. Genom livet så har jag träffat några tjejer som blev rädda när vi kom så långt att kläderna åkte av och det kan jag säga inte var kul. Men nu har jag hittad en tjej som accepterar det jag har mellan benen och det är jag oerhört tacksam för, men ändå så finns min dröm där med två tjejer i sängen.

Jag vill ha barn med min kille, men är rädd att barnet ska bli fult. Jag är snygg men inte min kille. Hoppas barnet får mina gener.

Jag är rädd för att få ett fult barn.

Jag är rädd för allting. Jag är rädd för förhållanden, intimitet, att vara bunden, framtiden, att leva med samma idiot till man hela livet, karriären, döden, livet, barn. Jag oroar mig för att när jag är 50 se tillbaka på mitt liv och vara besviken. Jag är rädd för att jag ska se tillbaka och ångra det jag gjorde, och ångra att jag inte gjorde det jag hade kunnat göra, och grubbla över hur mitt liv hade sett ut om jag gjort andra val. Jag är så rädd för att få ett misslyckat liv att jag inte vågar leva. Och jag är bara 18 år.

Jag är så jävla rädd för att ingen någonsin kommer bli kär i mig. Alla leker bara med mig.

Jag hatar mina vänner för dom är dumma i huvudet och behandlar andra människor som skit. Dessutom är dom taskiga mot mej och springer iväg från mej och skyller på att jag ''vill vara ensam''. Dom svarar aldrig på mina sms heller. Jag vill inte umgås med dom för att jag är rädd att bli likadan men dom är populära och ja gär rädd föra att bli en tönt. Ska jag vara ärlig är jag snyggare, smartare & rikare men jag vill inte vara ensam. Lyckat!

Jag sköt en person i huvudet på fyllan när jag jobbade i afrika på 80 talet. Han dog direkt och min kompis mutade polisen med sprit och 1000 dollar så dom skulle säga att vi bara hittade honom. Jag jobbar som chef och har familj. Alla tror att jag var i afrika och räddade barn men vi knullade mest horor och söp oss fulla på billig sprit. Det skulle bli ett jävla liv om det kom ut..

Jag är lite rädd att mina föräldrar kan kolla upp detta, men jag har så dåligt samvete för allt! Skolan skiter sig, jag skolar mycke fast att jag tycker att klassen och linjen är underbar! Sedan i söndags så knarkade jag, dock bara två bloss men har ändå jättedåligt samvete!

Jag är så rädd för att jag verkar ha hamnat i ett förhållande med en människa som faktiskt ser efter mig och gillar mig. Och jag kommer att förstöra det och honom på något sätt. Är en hemsk människa som inte uppskattar något som så många inte har. Vet inte vad jag ska göra för att stoppa mig själv

Ibland undrar jag om jag är kapabel att känna kärlek. Jag är för närvarande i ett förhållande med en tjej jag tycker om väldigt mycket, tycker om men älskar inte. Men som i alla mina förhållanden vågar jag inte göra slut för jag är rädd att jag kommer såra henne, det vet jag att jag kommer göra för hon är verkligen upp över öronen förälskad i mig. Jag vet inte vad jag ska göra för hon är min bästa vän. Har även dåligt samvete för ibland känns det som att jag undviker att göra slut på grund av sexet. Jag är ett riktigt praktarsle, jag vet

Jag hatar mitt liv, är så trött på mig själv, rädslan av att misslyckas och att göra andra besvikna har hindrat mig i hela mitt liv. Man vill vara så perfekt, både till utseendet och med kariärren. Var fan gick allt fel.. Vill bara börja om igen.

Ibland när jag egentligen håller med min väns åsikter, kommer jag med några egna för att jag hatar att mina vänner har rätt. Jag var otrogen med en kille i en vecka och gjorde sedan slut med mitt ex några veckor efteråt. Efter någon vecka då vi gjort slut, hade jag sex med en annan och veckan därpå hade jag sex med med exets brors kompis och gjorde det inte bara en gång, utan två. Förnekar händelsen. Och jag mår bra utav att veta att om han gjort något har jag gjort det tio gånger värre. Jag älskar att det faktum att han fortfarande älskar mig. Jag blir arg när jag märker att han inte längre vill ha mig och hör av mig lite lätt för att påminna honom om min existens. Efter vi gjort slut har jag dedikerat allt mitt liv åt att supa till varenda helg. Jag flörtar rätt hårt med en kille i min språkklass. Fast än jag egentligen inte vill ha honom mer än så. Jag dejtar ofta killar i en månad men inser sedan att jag inte alls tycker om dom och byter upp igen. Jämför allt och alla med mitt ex och vet egentligen att jag aldrig kommer trivas så bra med någon som jag gjort med honom. Jag är en aning trött på livet som singel och saknar att ha någon, men jag är rädd för att bli dumpad, sårad och fast för någon att jag hellre har en ytlig dejtrelation med någon som jag egentligen inte gillar.

Jag känner mig rädd för att inte uppleva allt i livet som jag vill uppleva är arton. Jag är rädd. Jag önskar jag hade en pojkvän som älskade mig att krama om nätterna.

Jag ångrar så bittert att jag - under lång tid - var tillsammans med en gift man. Ingen vet, men det plågar mig verkligen. Jag var ohyggligt mobbad och han lyckades få mig att känna det som att han var den enda i världen som tyckte om mig, att han förstod mig och att det vi två hade var så otroligt speciellt. Han (som var mycket populär) bodde hos mig under långa perioder och hela min tillvaro gick ut på att mörka det. Han flyttade hem till sin fru men vi hade tät kontakt över telefon och e-mail, från morgon till kväll. Plötsligt slutade han höra av sig, svarade inte på mail, han var borta. Det dröjde två år och jag undrade om han levde, vad som hade hänt men jag kunde inte fråga någon eftersom det var så hemligt att jag kände honom så väl. Plötsligt hörde han av sig igen och ville återuppta kontakten. Ungefär då förstod jag vilken idiot jag hade varit. Jag försökte få honom att rädda mig, hålla mitt huvud över vattenytan men jag hade bara låtit mig utnyttjas. Jag förstod att han hade ljugit för mig som för så många andra, att han älskade sin fru och att jag bara var underhållning för honom. Jag kan inte förstå nu att jag var så dum och naiv. Gud - låt mig aldrig mer bli så sårbar och så dum! tack för att du tog bort honom ur mitt liv och hjälp mig glömma (och förlåta mig själv för) hur tarvligt jag har betett mig!

Jag är en social enstöring som älskar konstiga människor/fyllos. Mina vänner förstår aldrig varför jag vill prata med dom. När jag ser uteliggare och folk som det är synd om brukar jag tänka "din morgontrötta jävel" eller liknande, bara för att jag inte vill känna mig skyldig som inte kan hjälpa personen. Eller att jag inte orkar ta in skiten, för jag är oerhört emotionell egentligen fastän jag visar mig hård. Just nu är jag ensam i stockholm. Jag är aldrig rädd och om jag väl är det så erkänner jag det aldrig. Men jag är sjukt rädd. Inte för att bli våldtagen och sånt, utan bara för att vara ensam. Jag gillar mina vänner, men ändå gillar jag mer att vara själv. Men nu när jag är här och inte ens har något val så blir jag dyngrädd. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ha barn och att jag aldrig vill gifta mig. Ibland tror jag att jag ljuger. Men jag vet faktiskt inte. Jag får djup ångest av dom tankarna faktiskt. Men samtidigt får jag ångest av att tänka på att sluta ensam. //en velig tjej som tänker för mycket och opassande