Jag har gjort människor så fruktansvärt illa. Jag har skadat dem både fysiskt och psykiskt och jag önskar att jag kunde få allt ogjort. Jag har ljugit, stulit och slagit människor. Jag har så mycket att stå till svars för. Jag vill vara en bra människa

Jag vågar inte göra slut med min pojkvän. Han misshandlar mig psykiskt. Han var världens underbaraste människa tills vi flyttade ihop. Han har en sån kraft över mig. Jag vågar inte göra slut för då har jag ingenstans att bo

Jag har så sjukt mycket att dölja ! jag var otrogen mot min kille nu när jag åkte hem till mitt land i sommras , jag var på stranden med en kille och han pullade mig och jag runkade av honom. Jag har ljugit för honom och sagt att jag bara har legat med 2 personer när jag egentligen har legat med 8-9 , och jag har aldrig kommit med honom. Jag fejkar var enda gång! jag vet , det är taskigt. Men när man väl fejkar en gång kan man inte sluta för då förväntar han sig att jag ska komma! o juste , jag tror att han är otrogen mot mig , med en jävla brud blond brud eller med hans syrras bästa kompis , jag känner mig så ruskigt falsk och mörk för om han läste detta skulle han försvinna förevigt och det kan jag förstå , men om han är otrogen med den där bruden hoppas jag att han tappar kuken , dock är det dubbelmoral för jag är typ en egocentrisk jävla f*tta , men what to do. Jag är snäll mot djur o barn i alla fall. Juste en sak till! jag har sjuka sexfanatsier , hatar min pappa vi har ingen kontakt men när jag ononerar kommer han upp i min hjärna och pullar mig. Sen vill jag ta livet av mig för den tanken , det är som ett psykiskt övergrepp som jag fabrikerar. Shit jag är helt sjuk. Ha en trevlig dag

Jag hatar att jag älskar min pojkvän. För han har gjort så hemska saker mot mig, inte otrohet vad jag vet, men jag lovar det finns värre saker än det ! Varje gång han gör illa mig, psykiskt, så lovar jag mig själv att jag ska vara stark nästa gång. Men varje gång får han mig på fall, jag är så äckligt svag inåt, men utåt ska jag låtsas vara så stark och visa att vi har ett perfekt förhållande. Usch vad jag är falsk, och mest mot mig själv. Jag undrar hur det hade varit att ha ett liv utan honom, och jag kan inte låta bli att ångra mig att jag inte lämnade honom första gången han sårade mig, det sitter fortfarande i , ett år senare och det gör så ont så ont. Då var det svårt att gå, idag är det svårare. Jag älskar honom mer och mer. Hur sjuk är inte jag, patetisk. Vi ser ju, vi gifter säkert oss, skaffar barn och bor här i byn tills vi dör, ett olyckligt misärfyllt liv, med hans tysthet och mina tårar. Jag visar dom aldrig för någon.

Jag lever ett extremt dubbelliv.Jag har fru och en dotter och älskar dem verkligen. Något jag inte har berättat för dem är att min högsta dröm egentligen är att egentligen bli en kvinna. Det känns som om jag är född tilldet psykiskt. Jag har redan i smyg varit hos en läkare för att få hormoner utskrivna. Jag vet inte hur jag ska förklara det här för min familj. i och med att jag nu skjutit på att berätta det här vet jag inte längre vad som kommer komma först min bekännelse eller mina hormonförändringar...

jag ångrar en massa saker i mitt liv, och tänker nu bikta mig! jag kan ju börja med att jag redan som barn psykade folk o fick dom att må dåligt. och nu när jag är äldre, vill jag verkligen inte skada folk på det sättet jag skadar folk. Jag mobbar dom, dödar dom psykiskt. Jag ångrar allt jag gjort och ska bättra mig!

Min syster är psykiskt sjuk och jag borde inte klandra henne för det men det gör jag. Jag hatar henne för att hon har förstört mitt liv och för att hon skiter i mina känslor på grund av sin sjukdom. Jag hatar det för det är ingen som förstår en i en sån situation. Alla som vet tycker bara synd om en och dom som inte vet om det kollar konstigt på en när man inte ens hälsar på sin egen syster. Det suger att förlora sin syster och hon kommer alltid vara sån. Hon har sårat mig så fruktansvärt rakt in i själen och hon vet inte ens om det...