Jag har gjort människor så fruktansvärt illa. Jag har skadat dem både fysiskt och psykiskt och jag önskar att jag kunde få allt ogjort. Jag har ljugit, stulit och slagit människor. Jag har så mycket att stå till svars för. Jag vill vara en bra människa

På kontaktsidan är jag 28 och bisexuell och söker träffar med yngre killar. Men i själva verket är jag en gift 36 årig kille som är överkåt. Jag får inte det sex jag vill ha i mitt äkenskap. Lägger ingen skuld på min fru, det är jag som vill så mycket. Jag älskar henne, men dras till killar och sexet så starkt. Det är som jävulen tar tag i mig. Jag vill suga kuk och känna den här enorma upphetsningen som jag aldrig känner i kvinnligt sällskap. Jag är ett kräk, och ingen skulle tro att jag skulle göra nått sådant. Jag kan inte motstå killen med 20 cm kuk och så snäll och kåt - och förstående. Skulle aldrig vilja leva med honom, bara ha honom som kk. Hoppas han är frisk, vill ju inte dra hem nått skit. Men jag är noga med kådis. Så det ä ju inte så svårt. Jag vill bikta mig, och säga att det är trist att livet fört in mig på fel väg. Samtidigt som jag inte ångrar husköp och tre ungar. Och min fru så klart! Jag är i ett vakum. Kåtheten har kopplat greppet om mitt liv. Och vet faktiskt inte om jag vill bryta detta. Men jag tycker att jag är oärlig mot min underbara fru, men jag måste leva ut sexet också! Annars dör jag som människa. Ja det var väl min story..

Jag har varit otrogen mot min pojkvän efter att han behandlade mig mycket illa under 3 års tid. Han använde mig som en sexslav i sängen, försökte göra om mig utseendemässigt till en annan tjej han var intresserad av, samt fick mig aldrig att känna mig trygg eller älskad. Och gjorde till slut att jag var nära på att ta livet av mig. Nu har jag fått min hämnd, jag hade en kärleksaffär med min lärare under 6 månader. Vi två älskar fortfarande varandra men är enbart bästa vänner numera. Jag och min pojkvän är fortfarande tillsammans och han kommer aldrig få veta något. Trots allt detta, att jag fått min hämnd och att min pojkvän börjat bli en bättre människa så vill jag helt ärligt döda honom. Han har satt sånna psykologiska spår i mitt huvud att det är svårt ibland att inse att man faktiskt är värd någonting.

Jag är så rädd för att jag verkar ha hamnat i ett förhållande med en människa som faktiskt ser efter mig och gillar mig. Och jag kommer att förstöra det och honom på något sätt. Är en hemsk människa som inte uppskattar något som så många inte har. Vet inte vad jag ska göra för att stoppa mig själv

Jag vågar inte göra slut med min pojkvän. Han misshandlar mig psykiskt. Han var världens underbaraste människa tills vi flyttade ihop. Han har en sån kraft över mig. Jag vågar inte göra slut för då har jag ingenstans att bo

Jag är en man på 43 år som är elak i smyg. När jag kommer hem från jobbet brukar jag sätta mig vid ett av mina fönster och spotta på folk som kommer från tunnelbanan. Då jag bor relativt högt upp är det inte ofta jag träffar. Men när jag gör det blir jag helt till mig (näst intill upphetsad), stänger fönstret sakta och lägger mig på golvet och skrattar för mig själv. Sen gör jag om det tills jag tröttnar eller inte träffar på ett tag. Jag vet att jag är en elak människa men det skiter jag i. Det är så jävla kul. Får du någon gång en mystisk klick på huvudet kan du tänka på mig. Haha, fyfan jag skrattar bara av tanken.

Jag är livrädd för att bli galen. Jag känner mig alltid 5 före att "loose it". Jag har aldrig klarat av att göra slut på rätt sätt, jag har heller aldrig gillat nån påriktigt. Jag hatar nästan alla, jag älskar några få. Dem jag älskar, älskar jag otroligt mycket och tvivlar inte på att jag kommer göra det live ut. Jag slåss för mitt liv i mitt sinne. Jag vill lämna min familj, mitt hem och mitt land. Jag får alltid lust att fly men jag önskar alltid att stanna. Jag är en obotlig hypokondriker. Jag visar gärna sympati och empati men vantrivs om nån visar dessa mot mig. Jag gillar att slåss. Jag talar aldrig sanning direkt ur mitt innersta så länge jag inte kan va anonym. då när jag försöker tala direkt ur min själ är rösten inte min egen och ordena nån annans. Jag älskar min mor men klarar inte av att umgås med henne, jag kan inte relatera till min far förutom på ett intelektuellt plan. Jag kan inte stava. Jag har stor intelligens men liten kärlek. Jag är en stor man men en liten människa. Jag är förbannad. Jag älskar sprit kvinnor och cigarretter. Jag är beräknande och cynisk. Jag är i så stort behov av bikt att 2000 tecken inte räcker. Jag vill bli författare. Jag kan vara iskall mot mina egna känslor. Jag gråter aldrig på riktigt. Jag är materialist. Jag är realist och pessimist. Jag har en dubbelmoral: jag avskyr hyckleri men jag är en kommunist i mina känslor men kapitalist i min tanke. Jag gillar "du måste finnas" av Helen Sjöholm. jag sover för lite. Jag älskar att sova med en kvinna i mina armar. Jag hatar att onanera. Jag har problem med auktoritet. Trivs inte om någon anser mig speciell eller excentrisk. Jag tycker om jazz. Jag vill vara äldre än jag är. Jag leker med tanken att ge upp. Jag vill helst vara ett verktyg, en som inte syns en som man inte tar notis om men som man känner av. Jag kan inte ta ansvar. Sex är det bästa jag vet jämte musiken. Jag har aldrig saknat de döda.

Det känns som om jag har förlorat mig själv.Den jag var är helt borta. Nu är jag medveten om allt, ledsen ofta, känner mig värdelös och oduglig. Innan var jag stark, kunde ta för mig.Jag träffade honom. Han drog ner mig helt och hållet.Jag blev kontrollerad, först tyckte jag att så var det när man var kär. Men han tog över mer o mer. Blev han arg på mig kunde han säga saker till mig som förstörde mig inombords. Han kunde tränga in mig i ett hörn och bara skrika det till mig.Han var otrogen mot mig det första året. Han hade förhållande med någon annan samtidigt som han var med mig.Vi hade ett sk uppehåll där vi var ifrån varandra i ett tag. Han var med en annan då, mitt hjärta brast i tusen bitar. Hur kunde han säga att hanälskade mig och sen vara med någon annan, hur kunde han inbilla mig att han ville bara ha tid att tänka?Jag blev förvirrad, ledsen, arg, frustrerad. Han höll mig i schack samtidigt, han såg till att jag fanns för honom.Jag testade mina känslor för honom och spenderade en natt med ett ex, ett ex jag hade otroligt starka känslor för, men jag förstod att jag inte kunde släppa min nya. Jag förlät honom. Allt var bra ett tag, sen började skiten där han började behandla mig som skit.Detta var för 3 år sen.Sen ryckte han in i lumpen och förstod då hur viktig jag var för honom, han var rädd att jag skulle hitta någon annan, han var rädd att jag skulle förvinna. Han började uppskatta mig mer.Men det han inte förstår är allt allt han har sagt eller gjort mot mig sitter fortfarande kvar i mig, jag känner mig fortfarande värdelös, vilket han fortfarande kan säga till mig fast inte lika intensivt. Visst jag älskar honom, men jag har alltid trott att den man älskar, älskar hela människan och kan inte behandla någon illa och trycka ner dom.Ibland kan jag bli så ledsen, ibland gör det bara så ont i mig.

Jag är en tjej som gjort en väldigt dålig sak.. Jo, min kompis berättade att en tjej i hennes klass hade hållt på med min kompis då. Jag blev så jävla sur, så jag frågade vad hon hette på bdb, och då skrev jag en dum grej. Jag känner inte änns hon tjejen, och det känns fel att jag skriver sånna dumma grejer till henne för hon vett nt änns vem jag är, och jag nt hon.. Jag vill bara säga.. FÖRLÅT! Jag är verkligen ingen dålig människa, och om jag ska vara ärlig så får jag ångest bara jag sagt kanske att den personen är dum i huvuodet.. Jag har aldrig sagt någon hemlighet vidare eller något, och varje gång jag skyddat mina vänner, så är det JAG som fått skiten! (hoppas inte min kompis blir besviken på mig, för jag ångrar det jag sa till tjejen, men faktiskt var allt mitt fel, så min kompis kan gärna bli besviken om hon vill det, för jag vill bara skydda mig själv).

Jag har spanat på två tjejer som går på min skola, bara flörtat lite och så, jag är dessutom mycket god vän till båda och fd arbetskamrat till en av tjejerna. Igår var jag med en av tjejerna, hon jag arbetade med. Vi låg i en soffa och höll varandra under några filmer. Tycker hon är jättesöt och trevlig, men jag har också varit med den andra tjejen. HJÄLP säger jag, kan inte bestämma vilken jag ska satsa på. Båda har fantastiska kroppar, söta ansikten och är så grymt roliga att vara med. Kan inte tjejer säga om de gillar en rakt ut så man vet vilken man ska satsa på... Jag köpte hasch en gång och vart påkommen, jag skyllde på en kompis. Det var iaf hans fel då kan tappade de i hallen hos mig. Vi var best friends for ever men har inte setts eller pratat på 4 månader...Jag hånglade också upp en tjej på en fest som va full, jag var inte det men hon var snygg. Gick kanske förlångt och det ber jag om ursäkt för, men jag avbröt innan det gick för långt. Jag ber om ursäkt för mannen eller kvinnan vars gravsten jag råkade hoppa på när jag vart för ivrig vid min konfirmation i duved. Mitt största fårlåt går dock till nationen Danmark då jag alltid snackar skit om er och er språk, jag har inget mot Danmark.Förlåt, förlåt, förlåt. Jag är en dålig människa.

Jag är falsk, otrogen och en elak människa som förstör andras liv. Har försökt sluta med det flera gånger men hamnar alltid i samma läge om och om igen. Jag är sjuk. Avsluta mitt konto på jorden!

Ibland måste jag bara skryta om min familj och mig själv för att andra ska få respekt för mig och se upp till mig som något extra "ingen annan har". Känns sjukt att känna det så men när "wow vilken cool människa"effekten kommer blir man liksom en stor människa och alla andra små. Jag brukar också göra mig rolig på andras bekostnad, skämt ut dem inför deras släkt och sånt! sån skitmänniska jag är, men jag lever livet!