Jag har gjort människor så fruktansvärt illa. Jag har skadat dem både fysiskt och psykiskt och jag önskar att jag kunde få allt ogjort. Jag har ljugit, stulit och slagit människor. Jag har så mycket att stå till svars för. Jag vill vara en bra människa

Jag har sex flera gånger i veckan med en tjej som är 12 år yngre än mig. Hon är nygift och har ett barn på 1. 5 år med en jättetrevlig glatt ovetande kille som jag också känner. Jag skäms över detta men kan inte sluta träffa henne, då hon är så fruktansvärt vacker, och får mig att känna mig yngre.

Jag är fruktansvärt kär i min lärare. Även om han är 30 år och jag femton så kan jag inte sluta känna såhär för honom. Han är rolig och alltid glad. Världens snyggaste. Synd att jag går ut nian till våren..

Jag känner mig så fruktansvärt mycket bättre än alla jag går i skolan med. Det värsta är att jag tycker att de är underlägsna, misslyckade nollor utan förmåga eller ambition. Alla 2000??

Ibland tänker jag helt sjuka tankar, saker som är helt emot allt jag tror på och agerar efter. Även om jag vet att jag aldrig någonsin skulle agera efter dessa, är det ändå fruktansvärt jobbigt.

Tänk vad livet kan vara underbart. har varit skild i tre år från ett fruktansvärt slitigt förhållande. När allt hade lugnat ned sig började jag nätdejta. Roligt men slitigt. Träffa inte en enda otrevlig man under denna tid. 13 dater hann jag med innan HAN dök upp.Det är mycket som skall klaffa när man fyllt 45 och har barn. Logestik livsrytm drömmar och massa annat.Men ge inte upp vi är tok kära båda två och minuterna sniglar sig fram tills vi kan träffas igen. Livet är underbart igen och allt känns möjligt.Förut kändes det som jag var värsta medelålders slampan med denna höga dating statestik men nu är jag stolt att jag inte gav upp. Han fanns där för mig.

Jag är 48 år och jag har varit ihop med min sambo i lite drygt 21 år. Vi har en dotter som fyller 20 i sommar. Jag har aldrig någonsin älskat min sambo utan blev ihop med honom för att få "trygghet" eller vad man ska kalla det efter att ha blivit sviken och lurad ett stort antal gånger av en kille jag blev kär i redan i tonåren. Min sambo är en snäll kille som jag visserligen känner en vänskaplig värme för men han attraherar inte mig och har aldrig gjort. Vi har inte haft sex på många år- jag klarar det helt enkelt inte. Jag känner mig ledsen och tycker att livet bara har runnit förbi - ångrar att jag inte brutit mig loss för länge sedan för att försöka hitta äkta kärlek - jag har egentligen så mycket att ge. Känner tyvärr mer och mer avsky och funderar på vad jag gör den dag vår dotter flyttar hemifrån? Jag kommer att känna mig så fruktansvärt ensam då........

Min syster är psykiskt sjuk och jag borde inte klandra henne för det men det gör jag. Jag hatar henne för att hon har förstört mitt liv och för att hon skiter i mina känslor på grund av sin sjukdom. Jag hatar det för det är ingen som förstår en i en sån situation. Alla som vet tycker bara synd om en och dom som inte vet om det kollar konstigt på en när man inte ens hälsar på sin egen syster. Det suger att förlora sin syster och hon kommer alltid vara sån. Hon har sårat mig så fruktansvärt rakt in i själen och hon vet inte ens om det...