Jag är vig och brukar stoppa in mina fötter i mitt underliv när jag är upphetsad och ensam

Jag hatar mina vänner för dom är dumma i huvudet och behandlar andra människor som skit. Dessutom är dom taskiga mot mej och springer iväg från mej och skyller på att jag ''vill vara ensam''. Dom svarar aldrig på mina sms heller. Jag vill inte umgås med dom för att jag är rädd att bli likadan men dom är populära och ja gär rädd föra att bli en tönt. Ska jag vara ärlig är jag snyggare, smartare & rikare men jag vill inte vara ensam. Lyckat!

Jag är helt ensam ikväll på nyårsafton. Det kan bli väldigt pinsamt när man nu efteråt ska berätta för folk vilken "sjukt kul kväll man hade".

Jag gillar att köra in nålar mellan pung och anus, jag har även en fetish att trycka upp alkodränkta bomulls tussar i anus och sedan tända eld på dem. Min flickvän tycker att jag är knäpp men hon hjälper till ibland. Vi har en sak vi gör gemensamt det är att vi gillar att provsmaka insekter och andra ovanliga saker. Detta var min hemlighet.

Trött och längtar bort. Känns som livet bara är en repig skiva som spelar om samma sak hela tiden. Mitt liv har fastnat i en trist regning måndag. Min familj är främlingar mina vänner gör att jag känner mig mer utanför och ensam. Jag är en främling för mig själv, är vilsen och vet inte vart jag hör hemma eller varför jag finns. Kan man va tött på livet redan vid 30.. Det känns så..

Är en kille på 19 år. Har köpt på mig tjejkläder och underkläder för ca 2000 kr och brukar gå klädd som en tjej när jag är ensam hemma. Har nästan alltid stringtrosor på mig. Har också köpt sexleksaker som jag använder på mig själv. Mina ben är rakade, och allt annat också, och jag kan inte mer än önska att jag skulle vara en tjej som kunde bli omhändertagen av en man..

Jag är paranoid och förföljd av en man som heter prestationsångest, han förvandlar alla mina vackra idéer till libressereklamer med riktigt blod - det slutar inte och jag mår ofta dåligt över det här. Jag känner ibland att jag vill ljuga för människor men väljer att inte säga någonting, för sanningen skulle vara onödigt jobbigt för de att hantera. Jag känner mig ensam och kollar på porr när jag vill socialisera, en del av det här är sant resten är mina tankar i krypterad form

Känner mej så patetisk att jag aldrig blir nöjd. Jag har egentligen allt för att vara lycklig. En fantastisk familj (trots att mina föräldrar är skiljda), massor med underbara vänner jag älskar, det går bra i skolan, jag har två jobb och tjänar bra med extrapengar, har ett fantastiskt fotbollslag som behöver mej lika mycket som jag behöver dom och jag har egentligen alla förutsättningar att göra precis vad jag vill då alla stöttar mej. Men jag är inte nöjd. Trots allt det här känner jag mej ensam, fast jag inte borde. Jag vill bara bli kär. Jag har träffat så många killar i mitt liv men ingen fångade mej, förutom en. Men vi två förstörde varandra, slet sönder varandras hjärtan med våran kärlek. Efter det har jag inte kunnat släppa in någon klokt igen. Allt jag vill är bara att bli fångad med storm av den där killen. Snälla, låt mej bara bli lycklig för en gång skull

Jag är inte alls kär i min pojkvän. Det känns dumt att säga för jag gillar honom jätte mycket som person. Men jag tror att jag är ihop med han för att slippa vara ensam. Varje gång jag ser hans skor mår jag dåligt. De är fruktansvärda. Dessutom håller han på att bli skallig och låsas vara trött varje gång de är dags för sex. Jag vet de här låter värkligen inte som något kap och kanske borde jag ha gjort slut för länge sen!? men jag är trotts dette häldre ihop med honom en att behöva vara själv. Jag vet ju att jag utnyyjar honom och att han förtjänar någon som värkligen gillar honom

Jag är en social enstöring som älskar konstiga människor/fyllos. Mina vänner förstår aldrig varför jag vill prata med dom. När jag ser uteliggare och folk som det är synd om brukar jag tänka "din morgontrötta jävel" eller liknande, bara för att jag inte vill känna mig skyldig som inte kan hjälpa personen. Eller att jag inte orkar ta in skiten, för jag är oerhört emotionell egentligen fastän jag visar mig hård. Just nu är jag ensam i stockholm. Jag är aldrig rädd och om jag väl är det så erkänner jag det aldrig. Men jag är sjukt rädd. Inte för att bli våldtagen och sånt, utan bara för att vara ensam. Jag gillar mina vänner, men ändå gillar jag mer att vara själv. Men nu när jag är här och inte ens har något val så blir jag dyngrädd. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ha barn och att jag aldrig vill gifta mig. Ibland tror jag att jag ljuger. Men jag vet faktiskt inte. Jag får djup ångest av dom tankarna faktiskt. Men samtidigt får jag ångest av att tänka på att sluta ensam. //en velig tjej som tänker för mycket och opassande

Jag känner mig så ensam ibland. Jag har barn och familj, jag har vänner, men jag känner mig i alla fall ensam. Det är ensamheten inombords som spökar. Det är som om jag saknar något men jag vet inte vad det är. Jag hatar den känslan. Den får mig att känna mig totalt patetisk.

Jag är 48 år och jag har varit ihop med min sambo i lite drygt 21 år. Vi har en dotter som fyller 20 i sommar. Jag har aldrig någonsin älskat min sambo utan blev ihop med honom för att få "trygghet" eller vad man ska kalla det efter att ha blivit sviken och lurad ett stort antal gånger av en kille jag blev kär i redan i tonåren. Min sambo är en snäll kille som jag visserligen känner en vänskaplig värme för men han attraherar inte mig och har aldrig gjort. Vi har inte haft sex på många år- jag klarar det helt enkelt inte. Jag känner mig ledsen och tycker att livet bara har runnit förbi - ångrar att jag inte brutit mig loss för länge sedan för att försöka hitta äkta kärlek - jag har egentligen så mycket att ge. Känner tyvärr mer och mer avsky och funderar på vad jag gör den dag vår dotter flyttar hemifrån? Jag kommer att känna mig så fruktansvärt ensam då........

Jag tycker illa om nästan alla i min klass. fjortisar hela bunten! Jag låtsas gilla dem så att jag inte behöver vara ensam.

Jag är en egocentrisk narcissist som vältrar mig i självömkan även om det mesta negativa i mitt liv helt och hållet beror på mig själv. Jag är inte helt ärlig och uppriktig gentemot någon. Den jag är mest ärlig mot är min väns ex som jag misstänker att jag är lite småkär i. Dock tror jag att det kan bero på att jag alltid vill ha det jag inte kan få (blir nästan alltid lite smått förälskad i mina vänners killar). Annars är det mest främlingar jag är mest förtrolig med(på msn och dylikt), så fort jag verkligen börjar lära känna ngn slutar jag vara fullkomligt ärlig och börjar vakta min tunga väldigt noga. Jag röker och undanhåller det för nästan alla jag känner, även de jag räknar som mina närmaste vänner. Jag har sex med mitt ex i hemlighet, då och då. Jag cyklar hem till honom ibland efter en kväll ute, när hans familj sover eller inte är hemma. Jag älskar att det känns så förbjudet. Jag vet att han bara är ute efter sex, men själv är det flera faktorer som spelar in,t ex sexet(såklart), spänningen och att för en natt slippa känna mig ensam. Jag känner mig oerhört ensam väldigt ofta och det brukar vara värst på nätterna. När jag ska sova omfamnar jag krampaktigt kuddar, täcken och senaste månaderna även ett gosedjur som jag skaffat för att iallafall på låtsas ha något att älska. Jag tycker även om att sova på min pyttelilla soffa, eftersom den är så trång och på så sätt lättar känslan av ensamhet. Ibland har jag t o m perioder då ensamheten manifisteras i en "låtsaskille", precis som när man var liten och hade låtsaskompisar. Jag visualiserar helt enkelt en kille som jag kan sitta och ha hela konversationer med. Jag visualiserar fanstastiska romantiska gester, bakgrundshistorier och svek, ett helt förhållande. Men oftast är det dock inte så extremt utan jag nöjer mig med att samtala med min egen spegelbild, och på så vis få tala ut.

Jag är rädd för att bli lämnad ensam. Att inte hitta den där personen i livet som man är "ämnad" för. Eller för att inte hitta någon överhuvudtaget.