Jag hade sex med min halvbror inatt. Jag har världens ångest, vet inte vad jag ska göra, han bor ju här, och vafan ska jag göra. Han har liksom flickvän och allt, och det känns så jävla fel att man har sex med min mammas sambos barn. Vad är felet med mig.

Det är inte långt kvar tills jag faktiskt slår barn som inte kan bete sig och berätta för deras föräldrar att dom är inkompetenta. Alltså med en ordentlig spark eller näve i huvudpartiet. Därtill kan jag inte skilja på befogad ilska och martyrposition, detta gör mig till en surkukig jävel som försöker undertrycka frustration och ångest men misslyckas. Kan inte min jävla flickvän bara sluta styra alla situationer så att hon blir uppassad och får sin vilja igenom. Nej, för hon är övertygad att hon är en jävla ängel som har fullständig självinsiktl

Förut var jag en riktig party kille som drack och röjde runt på alla tänkbara sätt, alla tjejer jag har varit tillsammans med har jag varit otrogen mot. Jag har betett mig som ett rövhål emellanåt och inte brytt mig om andras känslor. Mitt nuvarande förhållande har varat i 3år snart och jag älskar henne över allt annat, men jag har ändå knullat runt i fyllan och betett mig svinaktigt på alla sätt. Men efter nyår 2008 har jag varit min flickvän trogen och gör vad som helst för henne och vi har det så bra tillsammans. Jag har funderat på anledningen och vet exakt vad det är som fått mitt beteende mönster att ändras så drastiskt. Gräs! När jag röker gräs har jag full koll på situationen och tar inga dumma beslut som att stoppa korven i fel bröd osv. Jag röker gräs innan jag går ut, när jag är ute, när jag är på middagar, när jag går på bio, när jag ska ut med jobbet, ja nästan jämt. Jag är numera aldrig bakis, slipper fylleångest, slipper bli för full. Ja allt är positivt. Jag älskar min flickvän, och jag kommer aldrig nånsin att vara otrogen igen!

Jag har ofta lite ångest för att jag inte har tagit tillfällen i akt att vara lösaktig när det inte fanns någon som skulle bli sviken.

Har sån jävla ångest över att jag bara har 150 vänner på facebook. Jag har ett storhetsvansinne och vill alltid vara populärast.

Jag reste till mekka förra månaden, och har sådan ångest. Jag hade världens bästa sex, men på en av de heligaste platserna. Jag skäms! Men jag kan bara säga ett ord angående sexet. "Aaaaaaaaaaaaah"..

Jag är paranoid och förföljd av en man som heter prestationsångest, han förvandlar alla mina vackra idéer till libressereklamer med riktigt blod - det slutar inte och jag mår ofta dåligt över det här. Jag känner ibland att jag vill ljuga för människor men väljer att inte säga någonting, för sanningen skulle vara onödigt jobbigt för de att hantera. Jag känner mig ensam och kollar på porr när jag vill socialisera, en del av det här är sant resten är mina tankar i krypterad form

Jag får ångest av att tala med medelmåttor och människor utan ambitioner samtidigt som jag inte står ut med att vistas hos de som faktiskt har det. Jag tittar också på porr ibland.

Jag och en kompis lurade en alldeles för hög uteliggare och frågade om han ville köpa gräs. Han blev överlycklig och vi plockade vanligt mark gräs och la det i en påse. Han som var så hög fattade inte vad han köpte och vi fick 200 spänn för det. Jag har än i dag ångest för att jag lurade en uteliggare på det viset.

Om det inte vore för min mamma skulle jag inte orka mer. Jag älskar min pojkvän, men ibland känns min ångest starkare än min kärlek

Jag är en social enstöring som älskar konstiga människor/fyllos. Mina vänner förstår aldrig varför jag vill prata med dom. När jag ser uteliggare och folk som det är synd om brukar jag tänka "din morgontrötta jävel" eller liknande, bara för att jag inte vill känna mig skyldig som inte kan hjälpa personen. Eller att jag inte orkar ta in skiten, för jag är oerhört emotionell egentligen fastän jag visar mig hård. Just nu är jag ensam i stockholm. Jag är aldrig rädd och om jag väl är det så erkänner jag det aldrig. Men jag är sjukt rädd. Inte för att bli våldtagen och sånt, utan bara för att vara ensam. Jag gillar mina vänner, men ändå gillar jag mer att vara själv. Men nu när jag är här och inte ens har något val så blir jag dyngrädd. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ha barn och att jag aldrig vill gifta mig. Ibland tror jag att jag ljuger. Men jag vet faktiskt inte. Jag får djup ångest av dom tankarna faktiskt. Men samtidigt får jag ångest av att tänka på att sluta ensam. //en velig tjej som tänker för mycket och opassande

Jag hatar fortfarande mig själv. Dock har jag klarat mig från att svika mig å andra på ett tag nu. Men min ångest är fortfarande där...

Jag ollade ett äppel i affären en gång. Sen när jag väl var hemma så fick jag rejält med ångest och sprang tillbaka. Väl i affären så kunde jag inte hitta äpplet.. Den var borta.. Förlåt!

Jag är skit kär i min kille som jag varit med i 2 år. Jag skulle hem och trösta en kill-kompis för att hans förhållande hade precis tagit slut. Killen röker på och blir allmänt konstig, var inte beredd på detta, sen så kollar vi film och då börjar han kyssa mig och ta på mig jag putar bort honom men han slutar inte, jag vågade inte göra något, jag menar jag ÄR ju så jävla dum som tror att han ville snacka etc. Jag menar jag har bara känt honom i 6 månader nu när jag tänker efter är det jävligt lite. OCH så dum som jag var att jag inte visste något sådant skulle hända. Eller hade tänkt på det men hade skjutit bort tanken. Anywayz, det sluta med att han höll i mig och gjorde diverse saker. jag blev paralyserad, de värsta är att vi hade pratat sex innan och han visste om att jag är ganska vild i sängen, så ville inte göra så han inte trodde på mig såååå. De slutade med att, FÖR att få bort honom så gjorde jag lite snabba saker och lånades vara trött. Gick hem med ångest och grät. Vad sa jag till min kille? HAN hoppa på mig. Vilket var sant...

Jag åkte in för narkotika brott för ca: 10 år sen. Redan där insåg jag att det var fel, man sviker bara massa förtroenden osv. Sen har jag rökt någon gång till efter de och även tagit shack vid ett tillfälle. Men nu förtiden har jag lagt ner allt de där.Nu har jag skaffat mig nya bekymmer.Nämligen alkohol.Jag har svikit många, roat många och nu skammen över allt annat man kan tänka sig! Olovlig körning och Grov rattfylla! Redan innan Polisen stoppa mig hade jag ångest! Nu! I väntan på dommen! Av själva handlingen! Allt! Jag vill fan inge mer nu! Orkar inte ta mig igenom allt igen. Varför ska jag vara så självdestruktiv? Jag har alltid HATAT alla som kör på fyllan. Nu sitter jag skamsen över mig själv och väntar på en dom igen! Visst är det lite självömkan i mina ord,Men jag kände att allt var på väg mot rätt håll! Drickandet var påväg ner, jag ska flytta bort från allt skit här och börja ett nytt liv långt härifrån. Alla dömmande blickar, alla pundare, allt skulle ja slippa och på nytt skaffa mig kompisar som inte drack och inte punda. Och så gör ja så här!Om jag bara kunde få dö så skulle mycket underlätta.Vad ni än gör som läser detta, Ni lever bara ett liv, lev de utan droger eller alkohol. Strunta i alla som säger motsatsen. Skaffa inte fler problem än jobb och hur i ska träffa nya människor. Ser ni folk eller hör folk som gått/går på droger inklusive alkohol, och som gör misstag. Skäll inte på dem. Dom behöver bara hjälp.Som jag, men det är inte så lätt. Skammen över sig själv är kanske för stor. Tro mig det finns ingen jag hatar mer än mig själv för tillfället.Ni är starkare än vad dom är.Hjälp dom, döm dom inte, det gör dom så bra själva så.// En som tydligen är expert på att svika sig själv och framförallt andra!